L’art

Spy vs. Spy — Saatchi Galleri, 14 sept—14 dec 2012

Exhibitions, L'art

Acrylics on paper 90×64 cm, 64x45cm.

Utställningstext.

En gång visade Dennis en bild för mig som han hade inspirerats mycket av. Bilden var en annons för herrunderkläder, utklippt från ett amerikanskt magasin för män, tidigt 70-tal. En man står mitt i bilden iklädd endast ett par generöst skurna y-frontkalsonger i vad som kan vara frotté? Trikå? Miljön verkar vara en sorts större husbåt eller liknande. Allt är i alla fall av trä, taket är lågt och välvt. Så lågt att mannen har tryckt sin ena handflata mot taket och står så, liksom lutad. Uppåt. Trots att hans kropp är onaturligt spänd i denna onaturliga pose så ler han nöjt och avspänt under den kraftiga Tom Selleck-mustaschen mot någon snett bakom kameran. Vem är han? Trots att man som betraktare vet att bilden är arrangerad, en konstruktion som bara är ämnad att ge oss illusionen av att den visar oss något som händer på riktigt, så kan man inte låta bli att tänka på vem han är. Varför står han så där? Vem ler han åt? Mannen som bara är tänkt att vara en anonym, godtycklig kropp, en del av scenografin i den fantasilösa reklamberättelsen, tar ett steg fram och blir huvudpersonen. Kalsongerna har man redan glömt bort.

Jag tycker att många av Dennis bilder fungerar så. Han ritar bilder, miljöer och teman som vid första anblicken kan se ut att vara klichéer, men i själva verket är en slags dissektion av klichén. Vad behövs för att en kliché ska fungera? Vilka är alla de där redundanta beståndsdelarna som skapar bilden? Vad kan man ha och mista? När vi andra ser agent 007 vid kasinobordet, så ser Dennis den där personen som sitter på andra sidan skurken. Karaktären som bara är med i scenen för att vi ska läsa miljön som ”kasino”. Hur är han klädd, hur ser han ut? I en annan bild är det en liten servitör någonstans i hörnet av bilden, eller en lampa, ett mönster på en tapet. Dennis blinda fläck är i centrum av bilden. Istället blommar allt det fram som är bakgrunden, det som vi är vana vid att betrakta som suddig fond ges istället en omisskännligt effektiv skärpa och anatomi. Den väv som utgör det arketypiska, som skänker bakgrund och kontext i kraft av minsta gemensamma nämnare. Dennis bilder bryter upp väven och visar oss trådarna, de detaljer som vanligtvis utgör en närmast osynlig helhet. Hierarkin ställs på huvudet, scenografin tar steget fram och blir dramat. 007:s cigarettändare blir viktigare än agenten själv. På samma sätt som Dennis blottlägger dessa fonder och scenografier tycker jag att han behandlar skönhet. Skönhet är också en kliché, ett värde som vi alla bär tillsammans i det kollektiva medvetna. Dennis tecknar ofta människor som är tydligt avbildade som ”vackra människor”, men Dennis linje tar tag i det vackra, det välskapta och liksom förstärker och tänjer ut det i det absurda tills man ser det monstruösa i skönheten, och det absurda i det klichéartade. En dekonstruerande lek med skönhetens byggstenar, de minsta gemensamma nämnarna. Hur långt räcker idén om den perfekta haklinjen om resten av kroppen är absurt disproportionerlig? Och figurerna i Dennis bilder vrider och åmar sig också obekvämt, som vore de monster, hoplappade av fotomodeller och porrstjärnor. Fångade i resultatet av en fåfäng jakt att uppfylla vår kulturs estetiska preferenser. Varje del perfekt, men helheten skev. Men självfallet är det just detta som gör Dennis bilder så oemotståndliga. Spänningen mellan det arketypiska och det unika, som betraktarens öga kan vandra in i och ut ur. En dubbelbild som aldrig slutar att fascinera. Precis som mannen med kalsongerna. I båten. Som avslappnat lutar sig. Uppåt.

Nille Svensson,
Formgivare och förläggare på Nilleditions

Utställningen visas på Saatchi&Saatchi, Drottninggatan 95 A.